Mörkret föll över Stockholm och staden lös upp.
Micca visade mig sina arbetsplatser och jag fick se hur hon tar sig dit o hem...mycket skön känsla.
Jag kände att tiden började närma sig, tid att säga adjö.
Jag kramade henne hårt, tårarna rann och var utan ord.
Satt på bussen till flyget, såg hur bitar av staden försvann bort och hur jag kom längre längre ifrån henne.
Tänkte ~låt inte denna stad äta upp henne.
Väl framme på flygplatsen fick jag veta att mitt flyg var inställt.
Fick flyga till Halmstad istället och taxi därifrån hem.
Glad över att det inte blev Malmö som för vissa andra.
När planet rullade ut på startbanan och planet släcktes ner...sprack det för mig.
Jag tittade ut igenom fönstret och ner på henne i den stora staden...tårarna ville inte sluta rinna.
Plötsligt kände jag en hand på min arm och jag vände mig om.
~Du är ledsen sa hon
Oj, vad det kom då...
Jag berättade för henne om känslan om att lämna sitt barn, känslan att separera sig från något man har haft i 19år vid sin sida, känslan att lämna sin bästa vän.
Hon tröstade mig med varma ord och berättade själv om sina känslor när hennes tre pojkar lämnade hemmet.
Samma känslor och tankar....
Ett mycket givande samtal om familj och om livet efter barn.
Jag vet vad hennes man, barn och barnbarn heter men fick aldrig veta hennes namn.
Hon sa en sak som jag sent kommer att glömma
~Jag kände igen tårarna och därför ville jag trösta dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar