Den natten vi satt och vakade med vår far så kom en sköterska in i rummet till oss.
Hon sa att vi skulle prata med honom och säga saker som...att det är okej pappa, vi har det bra alla nu, du kan gå nu.
Hon gick runt om hans säng och ställde sig bakom vid hans huvud.
Pappa andades högt och väldigt snabbt.
Sköterskan la sina händer på pappas ansikte och smekte honom och sa ~ser du dom Kjell...de väntar på dig...de älskar dig...det är okej att gå nu...alla har det bra...va inte rädd...gå...det är okej...
Under tiden hon säger allt detta så har pappas andning ändrats sig och har blivit nästan helt tyst som om han hörde och såg.
Tårarna rann på mig när hon stod där och smekte min fars ansikte fram och tillbaka. Vilken upplevelse att få skåda detta.
Sen den dagen har jag haft svårt att släppa denna kvinna.
Genom att ha talat om detta för många fick jag reda på vad kvinnan heter och bor. Länge har jag tänkt att söka upp henne för att tacka henne.
Idag i en butik hörde jag en röst som jag kände igen med engelsk brytning...jag vände mig om.
Hade svårt att se om det var hon.
Efter många om och men gick jag fram till henne och frågade är det du som vårdade min pappa?
Hon svarade Ja
Jag lyfte på hennes solglasögon och sa~jag måste få se dina ögon.
Jag fick tillfället att tacka henne med hela mitt hjärta och sa till henne sluta aldrig med det du gör.
Hon grät, jag grät, hennes vännina grät och det var en magisk stund just där i just den butiken just denna dag ett år senare.
Slickade såren på fina Kolle ikväll
