Det var en ledsam dag då det var hans 75års dag.
2 maj vaknade jag och såg en ny dag framför mig.
Jag jobbade och gjorde allt det vanliga.
Mikaella och jag tog en powerwalk senare på kvällen.
Vi kom hem vid åtta tiden glada, skrattade och skojande.
Vi satte oss för att titta på Sofias Änglar när telefonen ringde.
Hanna svarade och såg frågande ut när hon gav telefonen till mig.
- hej det är Linda
- hej Linda...det är pappa
Så förvånad och så glad att höra min pappas röst efter 7 år.
- hur är det med dig pappa ?!
- det är inte alls bra...jag har cancer
Det blev tyst ett tag...
- var ?
- överallt
.......jag hör mitt skrik fortfarande.
- jag klara mig inte längre själv Linda... jag behöver din hjälp.
Vi la på och jag/vi sprang hem till pappa.
Jag tänkte...okej, han har varit sjuk i 1,5 år så han kommer se sjuk ut.
När vi möttes i hallen trodde jag att jag var i fel hus.
Där stod en gammal gammal man...det är inte pappa tänkte jag.
Men när jag tittade i hans ögon hittade jag min pappa.
Min stora manliga pappa var som bortblåst.
Istället var det en fågelunge som jag såg framför mig som sökte
skydd under en värmande vinge.
Jag höll hans hand, smekte honom och lyssnade på vad han hade gått
genom den sista tiden själv.
Mitt hjärta blödde.
Idag, tre dagar senare ser jag liv i hans ögon.
Jag ser att han känner min kärlek och jag mår så bra att kunna ge honom det.
Att en människa kan ha det så fint runt om sig och ändå vara så sjuk!
Men vi har putsat och fejat åt honom.
Vi har även varit med på en av hans cellbehandlingar.
Har lite till att fixa åt honom för att göra det så skönt och bekvämt som möjligt.
Idag är en "bra" dag för mig. Känns som att lite har fallit på plats och jag har vant mig.
Mina tårar kommer inte lika lätt längre men visst kommer de.
Nu får vi ta på vara på varje dag vi får tillsammans, säga och göra allt som vi vill.
Underbar känsla att få läsa upp mitt blogginlägg (pappas tös) för honom.
Det är något stort som styr oss just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar