En vacker plats...

För cirka 13 år sen, fick jag för mig att jag skulle besöka en grav.

En grav som tillhör min pappas morföräldrar, Anna och Gustaf.

Hos dom växte pappa upp och togs hand om, personer man har hört så mycket om.
Jag besökte kyrkogården flera gånger utan att hitta platsen.

Långt om länge fick jag reda på att gravstenen var borttagen pga att ingen skötte den längre.

Jag tänkte -så lätt får man inte glömmas bort.

Jag satte tillbaka stenen och ett kontrakt skrevs i mitt namn.

När pappa fick nys om detta så ville han sköta graven...självklart!

Idag är graven min igen då pappa inte längre kan eller orkar.

På min lunchrast idag besökte jag den, vattnade lite och plockade ogräs.

Ett sådant stillsamt ställe, tyst, tröstande och man kan titta ut över de gröna åkrarna
kyrkogården på landet.

Under tiden jag satt på huk tittade jag till höger om just denna gravplats och såg att den var tom.

Jag stannade upp och tänkte -är det här han kommer ligga?

Hjärtat hoppade ett skutt och jag slog bort tanken.

Nya tankar kom...

Jag har bott runt om i världen stora delen av min barndom och ungdom.

Flyttat massvis av gånger, till att hamna här... i min fars hemstad. 

En mil hemifrån är pappas barndoms by och strax efter den i nästa by jobbar jag.

Byn där pappa gick i skola, spelade hocky/bandy, jagade granna töser och sprang klappjakt.

Några hundra meter bort från mitt jobb ligger kyrkan. 

Kyrkan där pappa konformerade sig, där min man gifte sig med nu mera ex-frun och där
båda mina bonusbarn är döpta. 

Vad är oddsen på detta?

Det är helt otroligt att jag går i min fars fotspår, bokstavligen...

Undrar samtidigt hur det kommer att kännas när vi alla står här just den dagen.
Hur kommer det kännas och hur kommer de att kännas de andra lunchrasterna
när det finns två gravar?
När en av gravarna är Din....