Jag körde iväg med en stor bukett blommor till min pappas mosters hus.
Många många år har gått...
Under tiden jag körde hem till henne tänkte jag -och varför gör jag detta ?
Allt jag kände var, gör det bara och
fråga inte...
Parkerade min lilla bil och gick på singeln fram till trappan som ledde till ytterdörren.
Ringde två gånger på ringklockan inget hände...en knackning på den lössittande glasrutan och dörren öppnades.
Där stod hon min pappas 92 åriga moster. Så gammal i siffor men så sjukt ung i ögonen, kroppen och sinnet.
- är det du Linda ?...är det verkligen du lilla Linda?
Är du verkligen här? Jag la mig igen imorse somnade om och drömde om dig och hela din familj. Att ni var här och vi fikade...och nu är du verkligen här! Så konstigt...
Tre timmars prat i ett hem jag minns så väl.
Varför sakor blir som dom blir vet ingen.
Varför människor blir omsams är oftast brist på kommunikation. Oftast så onödigt.
Tänk så glad en gammal själ kan bli, för att få träffa dottern till den lilla pojken som hon tyckte så synd om som liten.
Att få höra hur allt gick till...sanningen.
Vet inte varför denna dagen blev som den blev eller varför den blev av...känner mig som en budbärare.
En budbärare mellan olika personer som borde ha gjort upp för länge sedan.
Ett fint möte och tårarna föll på den gammal monstern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar