Dagarna forsätter att...

förvåna mig.

Idag sprang jag på en kvinna som jag vet namnet på och känner till utseende på.

En kvinna som jag har sett de sista 20 åren från och till.

Hon har bott nära min far och mig i alla år.
Har tyckt att hon har sett sur och bitter ut alltid.
Vi har alltid sagt hej tillvarandra men inget mer.

Idag kom hon fram till mig och sa - jag är så ledsen för din far...

Tårarna stod lätt i hennes ögon, jag blev väldigt förvånad och tagen av det.

Vi pratade länge om allt möjligt, som hade med livet, föräldrar, sjukdomar och känslor att göra.

Vilken människa vem hade trott det?!

Det är just detta jag menar! 

Hade folk bara varit mer öppna med sig själva och pratat mer öppet,
tänk så mycket lättare saker hade varit.

Man hade haft en helt annan förståelse för varandra.

Vem kunde ha trott att denna kvinnan hade daglig koll på min sjuka pappa?!

Jag älskar sådana möten, jag älskar människor som visar vem dom är.

Hon sa till mig..

- Jag har inte velat komma fram till dig tidigare.
Jag har sett sorgen i dina ögon och även sett vad du fick gå igenom.
Jag har väntat på den rätta tiden.
Nu när jag såg dig, så såg jag nytt liv i dina ögon...

Vem kunde tro att hon läste av mig så när vi möttes på cykelstigen?