Men sen insåg jag under tiden jag duschade att jag hade en hel del inom mig.
Imorgon är det måndag och det betyder möte...inget vanligt möte...ett möte där jag/vi måste lära oss att vara mera fyrkantiga.
Tycker det hela är sorgligt...
Jag har jobbat på samma företag i 17år, lika länge som jag har varit tillsammans med min man. Jag träffar vissa av dom mer under vardagen än min egen man.
Så då tänker jag...- borde de inte känna mig vid detta laget?
Jag tycker jag är mer skojsam på jobb än hemma...ändå blir inte maken eller vänner förvånade.
Vad de blir förvånad över är att det verkligen är ett möte...dock inte första gången...då jag tänker är det vi eller är det för vi alla är olika och har svårt att se det skojsamma i det?
Även om vi har livsviktiga regler och super frykantiga regelverk som vi måste följa och LÄRA UT på jobb...är det förbjudet att skoja om det lite på en fikarast?
Som tur har jag/vi världens bästa chef som är lite mer oval i tänket...som kanske kan styra upp mötet och inte låta oss bli hängda allt för mycket.
Min väninna berättade att de skämtar friskt inom sjukvården/sjukhuset om döden och sjukdomar. Vilket betyder de gör ändå sitt jobb och följer allt det ska följa.
En rörmokare skämtar om bajs o kiss och kunder men de gör ändå sitt jobb och är super noga med att det inte blir någon vattenläcka.
Brandmän skojar om bränder och eld men ändå räddar de oss och släcker våra hus.
Ska jag fortsätta eller ni fattar?
Nä...detta känns som om jag är tillbaka i skolan i Australien, iklädd i skoluniformen, polerade svarta skolskor, knähöga vita strumpor, håret stramt uppsatt i en hästsvans och livrädd för vice rektorn...som har kallat in mig för att jag sa förnamnet till fröken istället för Mrs: Smith.
Vilket slutade med att jag fick skriva i min "detention book" 100 gånger - jag måste lära mig att säga rätt till min fröken.
Imorgon kommer jag att få lära mig...
- jag måste vara mer frykantig.
Samtidigt som jag nu skriver hör jag ett suck från mannen i hans fåtölj och
- veckorapport ! (söndag 21.00)
Man kan bara undra om livet...
Vad är viktigt, vad ska vi hänga upp oss på, varför vara så allvarlig ?
Varför kan man inte lätta med lite skoj på allvarliga saker för att bara göra livet och arbetslivet lite friskar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar