Har aldrig känt mig så här ensam...

Denna dagen blev tung och med många tårar.

Känner mig ensam, hjälplös, trött, känslomässigt utmattad
och oerhört vilsen i denna hemska sjukdom.

Jag säger alltid att vi alla är string puppets
alltså sträng marionetts.

Att det är något/någon som tar fatt i oss och styr oss
när vi inte kan eller orkar själva.

Idag styrdes jag till att ringa kommunen även om jag inte orkade.
Vi skickade iväg ansökan igår så egentligen hade jag inte behövt.

Många tårar rann ner för mina kinder.
Resultatet av detta samtal ?...hembesök redan på torsdag. 

Sen tog det inte lång tid förän jag satt med
Onkologavdelning i telefonen.

Även detta samtal fylldes med många tårar.

Resultatet av detta...

Att doktorn imorgon skriver remiss till ASIH
och läkarintyg till närståendepenning.

Låt mig hitta tillbaka till verkligheten igen.