Skär i mitt hjärta...

Igår när Henke och jag hoppade av tåget sa jag
- ta ett djupt andetag, för nu är vi tillbaka i verkligheten.

Så sant efter min kväll hos pappa.

Det gör så ont att se honom och hans sköra kropp.

Han håller god min och kämpar för att samtala med mig. 

Han lyser upp så när jag kommer.

Idag hade han dock svårt att titta mig i ögonen.
När jag tittade ifrån, så smygtittade han på mig. 

Hans blick var inte lika levande som den brukar vara.

Undrar om han visste det och det var därför han undvik min blick ikväll.

Han höll min hand, kramade den hårt, tittade på mig och sa...
- tack för du kom, ses vi imorgon?

- vi ses varje dag, pappa.

Han har lovat mig att han inte ska lämna denna jord själv.

Trodde aldrig att jag skulle vilja sitta hos honom när den tiden kommer.

Idag finns det inget annat jag skulle vilja göra.
Att hålla hans hand och låta honom sväva iväg.

Usch...det är mycket som händer just nu.

Låt allt synkas med varandra.

Alla är viktiga för mig och jag vill ge mitt allt till dom båda (Mikaella och pappa)

Mikaellas 18års fest med 1920tals gangster tema smäller nästa helg...50 gäster.

Önskar, ber till Gud och Anna att pappa håller ut ett tag till. 

Låt mig få denna tid med min dotter och låt mig få stillhet med min pappa
En i taget...snälla