Jag blir så jäkla irriterad på mig själv när det händer.
Det är nog femte gången nu under min livstid, som jag möter på sånna här människor.
På något konstigt sätt slutar min egen hjärna att funka, slutar tänka för sig själv.
Jag anser mig själv som att vara stark och stå upp för mig själv.
Jag tycker verkligen jag står för vad jag tänker och tycker.
Men så finns där vissa människor man stöter på här i livet som bara är som dom är.
Mina tycken blir inte mina längre.
Det blir liksom deras tycken som blir mina.
Deras besvikelse i livet blir nästan som mina.
Tar på mig deras problem och gör dom till mina.
Sen står man upp för vad dom tycker och strider för det.
Om någon säger något till mig så är det sant, eller?
Varför säga det om det inte är sant.
Minns min mamma och ex sa -Du är så blåögd.
Vilket mitt ex tog nytta av...
Jag fattar verkligen ingenting just nu.
Varför i alla dar såg jag inte det?
Aldrig aldrig igen ska detta få hända!
Jag trodde verkligen att jag hade lärt mig något sen sist...tydligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar