Tänkte jaha...
Tiden gick och vår vikarie kom inte tillbaka. Jag frågade runt och fick höra att hon hade fått bröstcancer.
Oj ! tänkte jag.
Hon var tystlåten och kanske inte min typ om jag säger så.
Efter ett tag dök hon upp på jobb lite då och då med skarf på huvudet.
Jag iakttog henne och tänkte -skit vilken kvinna!
Sen kom den dagen som hon var på jobb och jag gick in till henne.
Stängde dörren såg på varandra och vi kramades från ingenstans.
Mina tårar flödade.
Nu var det min tur...
Där satt jag hos denna sjuka tjej och berättade om min cancersjuka pappa.
Där satt hon och stöttade mig samtidigt som hon var mitt uppe i sitt.
Från den dagen har jag haft en dragning till henne. Likaså hon till mig tror jag.
Idag fick jag ett mail från henne då hon inte jobbar kvar längre.
Ett kort och enkelt brev.
Men sa ändå så mycket.
Hon har klarat sin cancer vilket glädjer mig djupt. Glädjer mig att forskning har kommit långt, som min vän Mia försökte säga mig. De räddar många också Linda sa Mia.
Nu är hon frisk men har svårt att hitta tillbaka till det vanliga.
Jag vill bara springa härifrån och hem till henne. Hjälpa henne tillbaka...men kan man det?
Jag hoppas mina ord till henne gjorde någon skillnad.
Usch, denna helvetssjukdom från helvete. Som vänder in och ur på så många mäniskors liv.
Hon säger hon är konstig trött...med all rätt!
Min trötthet efter de intensiva månader med min pappa var helt obeskrivligt.
Tänk då tröttheten på nu en frisk "cancersjuk" människa.
Du ska vara så stolt över dig själv min vän. Va tacksam !
Glöm inte att se, dofta, känna, andas, lyssna, drömma, älska, njuta och leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar