För att finna lugn...

besöker jag ofta min älskade pappa.

Flera gånger i veckan tar jag en höger sväng istället för en vänster sväng när jag kör ut från företagets grindar.

Vägen leder ner till kyrkan där min far har sovit gott den senaste tiden...(blir två år i år)

Hit kommer jag för att tysta tankarna, få andas ut och känna lugnet.

Många gånger hör jag nästan vad pappa hade sagt
~det ordnar sig Linda, det gör det alltid

~var inte ledsen...

Vissa stunder känner jag nästan en hand och arm runt om mig.

Vissa gånger när jag är hos honom är det bara knäppt tyst, som om inte ens pappa finner ord eller vet vad han ska säga.

När jag sitter där på huk och tittar på hans sten känns det nästan som när jag besökte honom på hemmet när han var sjuk.

Vi behövde inte säga något till varandra alls, känslan att bara nära varandra räckte.

Minns stunder när jag var både liten och ungdom, då jag kunde hänga runt om pappa i timmar utan att säga något.

Bara att vara nära och se på när han jobbade var tröstande.

Han kan inte lösa mina små problem det vet jag, men jag ber ofta att han ska vaka över mina barn, skydda dom och leda dom.

Detta är en plats där jag finner sann stillhet.
 

Idag förstår jag verkligen ordspråket
små barn... stora barn...
Något jag aldrig trodde på själv när jag var en ung mamma.